Tänk er en lång uppförsbacke....

För ca 2 år sen stod jag och granskade den med oro i magen.

Det känndes som en sån jäkla lång bit att jobba , och jag visste inte om jag skulle klara hela vägen upp utan att lägga mig.

Nu 2 år senare, så känns det som jag är på slutspurten, jag kämpar mig upp för den sista jobbigaste och mest slitsamma biten av backen, men med ett leende på läpparna, för jag vet, och ser snart målet... det är snart över!

Jag önskar bara att jag hade kvar min bästa vän som alltid peppar mig i dom mest jobbigaste stunderna. Men jag har lärt mig att stå på engna ben, jag klarar mig i alla väder, för jag litar på mig själv igen :)

Och jag har fått något för mödan, Anna Kalte, hon skulle kunna lura hela världen med sin charm ;) Vilken underbart härlig människa, sen har vi ju mysan som klassar ut alla med häst längder.

Jag trodde aldrig och inte ens på en chansning att jag skulle sitta och skratta med folket som jag ska va med ikväll. Visst är livet underbart?

Jag älskar dig Emelie Lehto -v-